Orkar inte laga mat hemma, utan vi bestämmer oss för att beställa.
Vill dock behålla illusionen av att vi inte förfallit fullständigt, så beställer för avhämtning istället för hemleverans. Också ett sätt att komma utanför hemmets dörrar i alla fall en gång under dagen.
Väl framme vid den låtsas-italienare vi utsett till dagens leverantör av lekamlig föda uppstår dock vissa problem. Försöker förklara för personalen att jag beställt för avhämtning. Den första stackars servitören ser helt chockad ut och tar snabbt tag i sin kollega. Men inte heller denne kollega vet vad som skall göras utan frågar i sin tur en tredje kollega. Tillslut står hela personalgruppen där och diskuterar vad som skall göras med denna, nu lätt irriterade, kund som tydligen beställt mat för avhämtning. Mat som dessutom enligt uppgift redan skall vara klar!
Tillslut kommer, likt den vise gamle asiaten i valfri amerikanske action b-rulle, en äldre medarbetare ut från det inre av restaurangen. På bruten tyska förklarar han att jag skall ”gå till den vita dörren” och pekar lite vagt in i bortre hörnet på restaurangen. Lätt förvirrad ber jag om en mer substansiell förklaring men får åter bara till svar samma vaga handviftning och uppmaning att ”gå igenom den vita dörren”
Känner mig lite som Alice i underlandet när jag tillslut hittar den Vita dörren och försiktigt öppnar densamma. På andra sidan möter mig dock inga stressade kaniner i höga hattar, utan en utlämningsdisk för beställd mat för avhämtning. Vår förbeställda mat står där och väntar på oss. När jag betalar ser jag i ögonvrån hur delar av personalen försiktigt kikar in genom den mystiska vita dörren. Uppenbarligen har jag ofrivilligt råkat avslöja dolda avdelningar på deras egen restaurang. Eller också behöver detta företag jobba lite mer på sin internkommunikation.