Jag har ett problem. Jo, jag vet, jag har flera, men just det här är ett som har en tendens att ställa till problem. Det kallas prosopagnosi eller Ansiktsblindhet.
Det innebär enkelt uttryckt att jag är totalt katastrof på att komma ihåg namn och ansikten. Vilket har lett till att jag flertal gånger under mitt liv presenterat mig både en och två gånger för samma person. Ibland med endast pinsamma 15 minuters mellanrum mellan presentation ett och två. Mingelpartyn är en utmaning för att uttrycka det milt…Har det dessutom förflutit mer än två dygn efter att jag träffat en person kan jag eventuellt vagt komma ihåg att vi träffats, men absolut inte namn eller liknande.
Ni vet den där känslan när man står och pratar med någon som uppenbarligen känner dig, men som du absolut inte kan placera och defenitivt inte minns namnet på? Den är för mig ytterligt välbekant då jag upplever den så gott som dagligen.
Låt mig säga att detta inte är en direkt bra egenskap att ha i det yrke jag försöker utöva.
Det handlar alltså inte om att jag är oartig eller ointresserad. Tvärtom! Jag minns helt enkelt inte! Och tro mig, jag försöker. Har testat alla olika knep och tricks.
Ni vet: Högt repetera namnet på dem jag möter när de presenterar sig.
Lägga någon detalj i klädsel eller utseende på minnet.
Se dem djupt i ögonen och verkligen _se_ dem.
Skriva ner något om dem när man kommer hem. (Funkar inte då jag redan glömt bort…)
Det mest intressanta tipset jag fått var att komma ihåg hur folk luktar för att därmed komma ihåg deras namn…..nej, det fungerar inte heller plus att det är uppenbar risk att ses som (ännu mer) konstig när en går runt och sniffar på folk.
Under åren har jag lärt mig att bästa sättet är att vara öppen och ärlig och helt enkelt berätta för dem jag möter att jag har svårt att minnas ansikten och namn. Men att tredje gången så där vi träffas, brukar jag börja komma ihåg.
Så nästa gång vi ses, och jag inte minns ditt namn. Förlåt! Det är inte meningen. Presentera dig, igen. För jag vill verkligen lära känna dig.